men om en vän kan viska och ett löfte brista, då går jag hellre hem

Alla runt omkring mig vill att livet ska skynda vidare; säger att inget händer om jag inte gör något åt det. Och frågar om jag har kommit över honom, hur det går med sökandet efter en ny kärlek. Jag vet inte vad jag ska svara, hur jag ska förklara, jag tror de uppfattar det som ursäkter ändå. Det har gått ett år nu. Jag förstår inte hur det kan ha gått ett år redan. Och om det innebär att man har kommit över honom när man inte längre hyser några romantiska känslor för honom så har jag det; kommit över honom. Det var länge sedan jag älskade honom så som jag brukade älska honom. Men att lämna honom är det sorgligaste jag behövt göra och jag vill aldrig någonsin behöva uppleva det igen. Jag vet inte om den här rädslan kommer att bli mindre med tiden, ett år har inte gjort särskilt mycket med den, men jag hoppas det. För jag vill också att livet ska skynda vidare. Men jag vågar inte ha bråttom. Ibland känns det som om jag står kvar någonstans där bland de hårda orden och flyttkartongerna och försöker förstå vem jag är, var jag ska gå. Jag tänker att om jag tar en dag i taget så borde det någon gång komma en dag då jag faktiskt förstår, då andetagen faktiskt känns lite lättare och då rädslan faktiskt har skingrats.